nu äter jag sommarfil och fantiserar om föggelkvitter och lite sol. vad är det för land man bor i när man måste oroa sig för att få en istapp i huvudet när man går till bussen? det vore ett så absurt öde att dö av en istapp i skallen. vilket jävla patetiskt och värdelöst sätt att dö på. när jag var yngre funderade jag en hel del på diverse existentiella frågor, däribland såklart vad som händer med en när man dör. jag föreställde mig att man skulle hamna som i något svart vaakum när man dog men att man fortfarande var vid medvetande. bara ligga där och glo ut i det svarta liksom. vidriga tanke!! ligga helt ensam i ett becksvart rum utan att kunna prata med nån och bara kunna tänka på att man är död. haha usch