gotta find peace of mind

för ett år och en dag sedan satt jag i vår massive säng på okehampton road och kände mig ensammare än ensammast. min mamma ringde mig på morgonen och sa att min fina fina mormor hade gått bort i cancer. jag kommer ihåg den där tomma lilla känslan av att inte vara på rätt plats, att inte reagera som man BORDE, att känna sig distanserad från sina egna känslor, att inte kunna krama min mamma, utan att bara kunna sitta på sin säng och tjuta framför en skärm och skypa med min syster. men jenny hjälpte mig och kramade och tröstade och grät och rökte och drack te vid vårt köksbord som bara envisades med att falla ihop över en hela tiden. hon var min närmaste familj då och är ju det fortfarande fast nu är hon nära familj på avstånd.

jag tänker lite på min mormor varje dag. det är bra att hon hade så mycket parfym jämt för då när jag tar på mig hennes skor och halsduk och vantar och päls så luktar det fortfarande lite mormor och då tänker jag att hon är precis där.